Ibland känner man sig yr, vaknar upp ur vardagen som bara rullat på och märker att man kanske varit lite blind till allt det goda man har runt omkring sig. Så känner ja efter stress perioder. Vänner jag saknar, kvalitets tid med dem och sig själv då man gör något man älskar, eller gör absolut ingenting tillsammans är sånt som håller en samman. Men dessa stunder av kvalitet glömms lätt bort. Just nu saknar jag gamla tider, för många har flyttat bort eller så har man helt enkelt vuxit ifrån varandra med tiden. Vissa är i Norge, andra i Italien och den tredje i grannstaden men avståndet känns destu längre. Tiden går framåt men vännerna och urhärliga minnen finns kvar och dessa skall uppehållas. Men ibland önskar jag vi alla fortfarande satt i samma sandlåda och det värsta som kunde hända är att man bråkar om samma spade. Men att alla ändå var tillsammans. Vart jag ville komma med denna text är att jag känner av att snart börjar tiden här i vår hemstad närma sig sitt slut och vi alla tar ett steg vidare i livet någonstans i världen mot det okända. Saknaden kommer att vara grym, men äkta vänskap dör aldrig ut. Den blir bara starkare. Jag har allttid trott att jag är en flicka som gillar förändringar i livet, men ibland kan förändringarna vara de som tär på en mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar